Blogginlägg

Det är så jag känner nu, det är 12% kvar och några veckor innan allt ska vara klart. Vet inte hur många gånger jag per dag, per dygn, per timme jag kollar siffrorna. Vad har vi kvar, hur ser det ut, vad är på G? Hur mycket tid finns kvar, kommer vi lösa det? Det är en emotionell bergodalbana. Det är tidpunkten då allt ställs på sin spets. En emotionell storm som drar in, jag älskar den. Ibland tvivlar jag ibland firar jag. Det är detta som driver mig. Det driver mig som säljare, det driver mig som försäljningschef - budgeten, mitt mål. Varje år har jag tänkt: f-n den är hög, det här blir tufft. Först tänker jag på alla undanflykter, konjunkturen den är svår, motståndarna de är bra. Efter en stund så bygger jag min plan, undanflykter det är inte jag. Insatser hur många, vad behöver jag för konverteringsgrad, hur många kundbesök måste jag göra, hos vem ska jag göra dem, hur många konkurrenter måste jag slå, vad behöver jag vässa, vad behöver jag läsa på, är jag redo? -Jag är redo för ...

Varför? Vad är nu meningen med det här? Vad är det som jag har kommit hit för att uträtta? Nej, det är inte existentiella grubblerier, utan frågor jag alltför ofta glömt att ställa mig själv innan ett möte. För trots att ett tydligt och uttalat syfte och mål faktiskt är en förutsättning för ett bra möte, saknas dessa i nästan hälften av alla fall. Det är ganska mycket tid som ska spenderas i förvirring. Sex timmar i veckan för den genomsnittlige anställde och 13 timmar för en chef. Det är inte väl använd tid.  44 % av interna möten saknar ett tydligt syfte. Mer än 4 av 10 tycker alltså att deras möten saknar mening. Alternativt att dessa möten faktiskt saknar ett syfte och därmed inte ens borde ägt rum. Hur kan du då göra för att artikulera mötets syfte? Här kommer tre tips. Svara på frågan Varför ska vi mötas? Din utgångspunkt var kanske att syftet med mötet är att uppdatera er på vad ni i teamet just nu jobbar med, men när du grävt lite djupare inser du att det egentligen är för a...

När vi var små, lekte Bengt och jag ibland att vi var osynliga. Tänk vad spännande det skulle vara! Dock, vi visste innerst inne att det går ju inte. Men! Vi hade fel. Det går visst, det beror bara på vad du jobbar med. För ett antal år sedan skulle jag arbeta i ISS ledningsgrupp. Stort företag (då 16 tusen anställda) inom städbranschen. Arne Pedersen, dansk och VD, undrade om jag hade städat någon gång. Absolut, sa jag, dammsugit hemma och diskat, ja vanlig städning liksom. Arne log och sa:  Att dammsuga är inte att städa det är en DEL av städningen, men ska du jobba med oss så måste du se hur vardagen ser ut för vår personal, du ska få städa, på riktigt! Alltnog, under 14 dagar arbetade jag bl.a på Stockholms Central och Huddinge Sjukhus. Kamraterna hette Muhammad, Zara, Ashmed, Elsa och Tarik och jag fick Tarik som handledare. Tarik var från Paktistan och han var snabb, vänlig och nyfiken. Vad i hela friden skulle jag där och göra? Lära mig städa? Spionera på ledningens uppdrag? ...

Ett varumärke är ett löfte. Ett ställningstagande som väcker förväntan. Ett löfte som sen infrias i leveransen, när man betalat för varan eller tjänsten och börjar konsumera den. Här kan man faktiskt påstå att politiska partier inte skiljer sig nämnvärt från logiken i varumärkesstrategi. Men varför är det då så få partier som tillämpar den? I mitten av nittiotalet insåg partiledningen för Labourpartiet i Storbritannien att man måste lägga om kurs. Partiet upplevdes som mossigt med en ideologi som verkade ha passerat bäst före datum. Lösningen blev en repositionering av ”varumärket” Labour till New Labour. Namnjusteringen backades upp av en rad nya profilfrågor. I grunden var det samma parti, samma ideologi, men presenterad på ett modernt sätt, anpassad till en ny verklighet. Det var onekligen en av orsakerna till New Labours valseger 1997. I Sverige bestämde sig moderaterna för att 2006 kopiera strategin med Nya Moderaterna. Det gick bra då. Men vad hände sen? Varumärkesteori bygger...

Hoppsan, här tittar du in, välkommen! Nu var inledningsfrasen riktat till just dig, men det kunde lika gärna varit till mig, för man vet aldrig riktigt var man har mig, på jobbet alltså. Jag tänkte alltså resonera om det här med att ha fasta tider och platser för sitt arbete, så som det alltid har varit, på den gamla goda tiden. Eller… …var det egentligen så bra? Gå upp, gå till jobbet, jobba, äta lunch. Samma sak händer imorgon, som Ebba Grön sjöng en gång i tiden. Kanske inte låter direkt inspirerande, men så uppfattar en del sitt liv. Monotonin är naturligtvis inget som skapar stordåd. Nu är det så att alla kan inte välja var de rent fysiskt eller på vilken tid de ska jobba, men det är väldigt många fler än förr, tack vare internet. Det är svårt att driva en livsmedelsaffär eller restaurang utan fasta öppettider eller en adress, men det går, titta bara på alla foodtrucks som börjar dyka upp - gillar vi ett koncept tar vi reda på var de befinner sig och smaskar i oss något gott. H...

Management böcker och ledarskapsteorier, dom är som tåget, kommer och går. Är det inte lite New Age över hela branschen? I ordets negativa mening alltså. At the end of the day. Vad räknas då? Jo slantarna. Hur många är dom? Vad blir kvar? Hur mycket får jag, jag, jag? Och dom är som cirklar. Böckerna. Satsa på dig själv temat, går igen som ett åkerspöke, som ett eko från mitten av sjuttiotalet och några år framåt, när drömmen om den ”Globala byn” hade slagits i kras.  Ibland undrar jag om dom här människorna, författarna alltså, som inte sällan är amerikaner, någonsin har arbetat ute på ett företag. Och om dom tror på hederlighet, moral, effekten av bonusar och allsköns skrönor om det ”goda företaget”. Jag som har varit med några vändor gör det inte. Gammal är äldst, va? Det var bättre förr, va? Inte alls, men skojarna, bluffmakarna och psykopaterna har ju avlöst varandra hela tiden jag varit med, skulle det ha förändrats menar du? När hände det i så fall? Och ni vet dom där succehi...

Med tanke på att IHMs Content creator, Håkan Aludd fyllt 50 år, för en tid sedan funderar jag. Det var ännu en dag som kom och gick. Och jag tänker och jag minns Monaco 1975. Jag stod nere vid hamnen och tittade på de stora lyxbåtarna. Tänk om jag hade en sån! Ja tänk. Och vad skulle det gjort för skillnad? Det där var strax 40 år sedan, 40 år. Hur är det ens möjligt? Hur kan det ha gått så många år? Och hur kunde det hända som inte skulle, inte fick, hända. Jag fyllde 60 nyss. Bara att smaka lite på den siffran gör att ångesten stegras. Men, andra tider nu. ”Nu är man ju tonåring tills man dör!” eller ”Du ser mycket yngre ut!” Gör jag? I vems ögon då. I mina egna eller i andra 60 åringars? Eller i 70 åringars ögon? Länge sedan någon frågade efter legg på systemet. Och ner jag tittar ner på I Paden som jag har i mitt knä så speglas mitt ansikte i glaset och jag ser dom där djupa fårorna runt hakan, för mycket skinn, hänger slappt, som en på blodhund. Påsarna under ögonen. För mycket...