Blogginlägg

Förlåt, men det var så vi kallade er, och jag skäms! Det finns fortfarande en ”von oben attityd” när vi Göteborgare ser på Borås, den forna textilhuvudstaden och Sveriges 14:e största tätort, men det är dags att be om ursäkt och börja titta på vår grannstad med respekt! Jag har naturligtvis ingen vetskap om exakt hur allt har gått till, men Borås har genomgått en kraftig förvandling. De har fortfarande näst flest regndagar i Sverige med 192 regndagar per år, men de utstrålar också en värme och framåtanda som jag inte upplever i andra städer, inkluderat min egen stad Göteborg. Idag har den Tekniska Väfskolan från 1866 blivit en nationell textilhögskola av högsta klass; här utbildas det och forskas i textil och mode. Det i sin tur skapar många duktiga människor som får jobb på t ex. Gina Tricot, Eton, Nelly, Ellos, Haléns och Oscar Jacobson för att nämna några. Men Borås är långt mycket mer än textil, här har vi framgångsrika Brämhults Juice och ytterligare ca 11.440 företag. 11.445 ...

Igår träffade jag Arash Gilan, han som jag trodde skulle vinna Årets Unga VD. Jag var faktiskt helt säker. För alltså vilken kille. Men ibland kan även en blind höna hitta ett korn, och jag hade fel. Hur som helst vilken resa han har gjort. Och vilket driv han har. Våra vardagar skiljer sig en hel del, men ändå så är det mycket som är likt. Jag jobbar mycket mer operativt än Arash. Inte så konstig kanske eftersom de är nästan 10ggr så många. Men samtidigt är det likt när det kommer till ledning, visions och strategiarbeten, personal frågor, kundfokus… Man märker att han är en ”media-kille” ut i fingerspetsarna för ”Ni hade behövt fräscha upp er hemsida” var nästan det första han sa. Och javisst har han rätt. Ni kommer kunna se en hel del förändringar på den ganska snart. Jag är på gång, saker går inte alltid så snabbt som jag vill bara… Efter den näsbrännan pratade mycket om de olika utmaningarna man stått och står inför. Hur man hanterat dem och hur man tänker framåt. Vi var rörand...

Jag blir inspirerad och motiverad av att träffa drivna och positiva människor. Jag älskar att få diskutera kring företagandet, tankar och erfarenheter. Varför man gör det man gör, och vad som driver oss. Jag har skrivit det innan, men oavsett hur fantastiska mina Conceptare är, så är jag ytterst deras chef. Hur mycket vi än kan skratta och kämpa tillsammans så kan vi inte ändra på det. (Jo visst om styrelsen tröttnar på mig och ger mig kicken, men än så länge tror jag inte att jag misskött mig så…) För mig är det därför viktigt att också träffa andra, så som min styrelse, mentorer, revisor, andra som driver företag mm som är mer mina arbetskamrater. Efter den fantastiska utmärkelsen har jag i ännu större utsträckning fått möjlighet att träffa inspirerande personer. Jag är så tacksam för det här. För, som sagt det inspirerar mig att bli ännu bättre, vilja ännu mer, sätta högre mål. För några veckor sedan blev jag kontaktat av Pingis Hadenius som ville träffa mig. Hon hade blivit tips...

Ja, alltså världen är full av dem. De ekonomiska genierna. De som har ”så mycket pengar” precis vid löning, men sen är fattigast i stan dagen därpå. Inte sådär någon gång ibland, utan VARJE månad. Hallå? Vad är fel? Någonstans kan jag förstå att vissa månader kostar mer än andra (som typ jul och semestermånaderna), och ibland kan man absolut göra val som inte visade sig vara det smartaste efter ett tag. Men, när man blir äldre så borde man ju sprungit på de där missarna. Och blivit lite mer försiktig? Eller? Hur kul är det att vara pank den 5e? Jag läste någonstans att 20% av alla svenskar blir skuldsatta i samband med jul. Va? En av fem?! En högtid som liksom kommer varje år? Det borde ju inte vara en nyhet för någon? Om man sparar en femhundring i månaden under hela året, så har man en rätt rejäl ”kassa” till julgröt och julklappar. Jag kan också tänka på vad som är meningen med jul, och för mig är det kärlek och gemenskap med familjen. Man kan inte köpa kärlek. (Jo säger säkert n...

Det här med nätverkande, alltså jo men visst, det är ju jättebra. För att skapa kontakter, byta erfarenheter och inspirera varandra. Efter det är jag nöjd. Men det är inte alla som är det. Då börjar deras ”bearbetnings process” där de ska sälja in sitt erbjudande. Missförstå mig inte nu, det klart att det är bra att informera om vem man är och vad man gör, för att eventuellt i framtiden kunna sammanstråla i affärer, jag fattar det. Men, om jag behöver en viss tjänst eller vara så köper jag det när jag behöver det. Vet jag att någon i mitt nätverk har just detta, så är valet ofta att handla av eller genom denne. Fram till dess: SLUTA KRÄNGA GREJJER! Jag kan inte ha femtioelva reklamare, trettiofem coacher, åttiofyra telefonlösningsleverantörer… Alltså på riktigt? Jag vet att jag inte är den ende som är förbaskat trött på det här. När jag är med i nätverk är det för att lära känna intressanta människor. Människor som kan inspirera mig. Som jag förhoppningsvis kan inspirera. Varför är ...

De som känner mig vet att jag är den ständiga tidsoptimisten. Obotliga tidsoptimisten. I vissa fall är det positivt, i andra motsatsen. Jag avskyr att vara ute i sista stund med underlag, rapporter etc och är oftast väl förberedd. Jag tjatar på mina Conceptare att det är bättre att köra på i början, för att säkert hinna klart, än att ta det lugnt i början och få jobba halvt ihjäl sig i slutet. Jag skulle aldrig vara sen med en inlämning, en offert eller en rapport. Jag älskar att planera i stort. Men sen finns det annat där jag alltid sladdar in i sista sekund. Som tex till träningen, eller några minuter sent till middagar, kalas, fikor… ja ni förstår. Jag är inte alls lika dålig på tider när det kommer till mitt jobb och möten som jag är privat. Vilket är tur. Jag tror alltid att jag ska hinna lite mer än vad jag kanske gör, och att det går att köra in några minuter på vägen. Jag tror också ofta att saker går fortare än vad det gör. Optimistiskt, javisst. Även om jag kanske inte of...

Ja eller inte. Jag har aldrig varit en person som ska gulle-gulla med alla barn jag ser, men det är ju stor skillnad. Tydligen är det de som folk tror. Att jag hatar barn. Eller i alla fall, väljer bort barn för att göra ”karriär”. Hallå eller, vilket århundrade lever vi i? Jag blev intervjuad av en kvinna för några dagar sedan. Hon undrade hur jag såg på det här med att arbeta i en mansdominerad bransch, hur ofta jag blev utsatt för sextrakasserier och om jag inte skulle ha barn. På den sista frågan frågade jag förvånat vad hon menade med det? Varför skulle jag inte ha barn? Det klart jag ska ha barn! Förklaringen var att ”Du satsar ju på karriären”. Jaha du, tänkte jag. Undrar vem det är i vårt samhälle som målar upp bilden- familj eller karriär, välj för du kan inte ha båda. Snacka om fördomar. Självklart kan jag inte bortse från de faktum att det är kvinnan som ska kånka runt på ungen i nio månader, och som ska föda. Jag tror inte heller att det är en dans på rosor med allt jobb...