Sitter på Orust, minns en bussresa och jag funderar. På en buss, en morgon i januari, sitter ett antal ungdomar i femton-sjuttonårs-åldern. Alla har dom satt sig närmast fönstret och placerat sina väskor på sätet bredvid. Dom är rädda för att behöva sitta nära en annan människa. Jag sätter mig bredvid en ung man (som inte har väska) och han rör sig inte en millimeter. (Varför var gubben tvungen att sätta sig bredvid mig?)
Jag förstå hur enormt pinsamt det är för honom och hur han lider. Trots allt har jag varit i hans ålder. En gång i tiden.
Bussen rullar iväg. Vi befinner oss i norra Uppland, fjärran från någon storstad. Alla på bussen är arbetarklass, enligt min professionella bedömning, och pojkarna, pratar högt med varandra. Det avhandlas intressanta ämnen som kopplingar till motorer, bilar som ska köpas, och bilkrascher på filmer, som setts på internet, boom, bang, jävla fart, och ”jag ska köpa moppe och trimma”. Pratar förresten, dom skriker och, ja, brölar snarast. Svårt d...