Sangrian har precis lämnat din kropp. Nu står du där på tröskeln till kontoret, med koffeinet i ena handen och taxfreevaror till kollegan i den andra. – Jaha det var det, konstaterar du, samtidigt som flyktplanerna skrids till verket inombords. Ett par svullna ögon, vilka vägrat att acceptera den tidigarelagda dygnsrytmen, spejar nu desperat efter en nödutgång i korridoren. Eller en flyktväg. - Ge mig bara ett fönster, en fallskärm och lite tid till att uppskatta fallhöjden. ”Just when I thought I was out, they pull me back in”. Fast besluten att försöka ta dig ur denna situation, men med arbetsgivarlojalitet och till latinets, pacta sunt servanda, har ditt behov av ett krishanteringsteam, aldrig varit större. Det har just gått upp för dig var du befinner dig nånstans. Utan någon större möjlighet till försvar, är du återigen kastad i lejonkulan. Till vad som kallas för verkligheten. Det är måndag morgon, du är (antagligen) tjänsteman och fylld av förnekelse av både tid och titeln. F...