Livet, menar jag likt den danske filosofen Kierkegaard, kommer aldrig att vara perfekt. Istället är det i ständig rörelse mellan njutning, smärta, glädje och sorg. Det bara pågår på detta vis.
Jag mentorerar en företagsledare som är olycklig. Hen drev ett hobbyföretag ihop med en vän och de hade så kul under alla år. Så ville vännen växla upp. ”Vill du inte vara med, så kör jag själv”, sa vännen. Eller rättare sagt, den numera före detta vännen. Numera är de två inte vänner, de är kompanjoner.
Är det skillnad? Kierkegaard skulle ha sagt att det är oundvikligt att relationer förändras, precis som livet självt. Det är bara att hänga med. Det som avgör om någon inte orkar hänga med, inte får fart på den där rörelsen, utan fastnar i ett känsloläge, handlar enligt vår filosof om moral. Det handlar om hur man tänker att man bör agera som medmänniska.
Personen jag mentorerar vill straffa sin fd vän. Straffen består av markeringar, att säga sig vilja vara med men sen vara tyst, besvärlig, ...
